värdelös
Jag begriper det inte.
Jag har aldrig i mitt liv kännt mig såhrä ensam, jag har aldrig i mitt liv kännt mig så här värdelös.
och det värsta är.
att det faktiskt är sant.
1. Jag har inte klarat av att genomgå en gymnasieutbildning med slutbetyg
2. Det enda riktiga arbetet jag haft har varit på mcd, ett arbete som människor vars ålder passerar 30 utan att dom lär sig att man dels inte ska micra rengöringsmedel för att få det rent och dels inte vet hur man drar upp en persieen klarar. Och inte ens det arbetet utförde jag med "gehör"
Jag har haft ett arbete som min minsta lillasyster skulle klara av att göra, men fick sparken.
Jag hade ett arbete som jag tydligen var för dålig för när mina arbetsgivare tom inte vill ha kvar mig trots att dom bara var tvungen betala halva min lön samt att jag la ner många timmar på att göra saker "gratis" åt dom. extra timmar jag la ner utan att ta betalt för.
Men inte ens det gjorde att det var "försvarbart" att behålla mig.
Jag har haft ett arbete som betongarbetare..
att gjuta betong.
Men efter 1½ vecka så visade det sig att itne ens det klarar jag av.
Jag har haft ett arbete på ett lagerföretag där jag räknade hur mycke som skulle rymmas på en plockplats..
Inte ens det klarar jag av.
Summan är mao..
Jaa.. Jag behöver inte skriva det.. Orkar inte skriva det.. Vågar inte kanske? Vågar kanske inte erkänna sanningen för mig själv?
Vad gör jag för att lösa problemet med att jag mår dåligt?
JO!
Det ska jag tala om för er..
JAg sätter upp en mask.. att allting är underbart och hela världen består av guld och gröna skogar.
Tillsammans med att jag har ekomoniska problem som gör att jag förmodligen kommer att hamna hos kronofogden och 5 år av mitt liv kommer att förstöras(säkerligen ännumer) bara för jag inte kan lära mig saker.. Kan inte ens lära mig av mina egna misstag..
Vågar jag styra upp ekonomin? Vad är det som gör att jag inte kommer att hamna där igen?
3. "du är en jättefin människa och en underbar vän och någon som man gärna vänder sig till för att prata med"
Förutom när det handlar om att lyssna på vad jag säger, för det gör ingen. Vad folk vill ha mig till är en papperkorg.. Någon att kasta skiten på för att det får dom att må bättre..
Och jaa.. Jag accepterar det.. För det ger mitt liv en mening.
Men ska verklgien det vara menat att man ska måsta leva sitt liv genom andra? ska man verkligen måsta sitta här.. 27 år gammla och inse.. Att allt man gjrot hittils har vairt värdelöst?
Jag anser själv att javg väger ungefär 30 kg för mycket.. Jag har köpt ett simkort som gör att jag kan simma 7 dagar iveckan 10 timmar om dagen..
simmar jag nånting?
nej..
Jag lovade min mamma för 3 veckor sedan att jag skulle starta varje morgon med att gå på en promenad i 30 minuter.. Inte ens det klarar jag av..
Det höll i 3-4 dagar..
Sen fick jag, bekvämt nog, skavsår.. och inte helt otippat.. så sitter dom i än..
Jag "orkar" inte vara nära någon, för jag anser mig inte förtjäna någon hjälp.
Jag har en storasyster som idag har suttit flera timmar ENBART med att försöka hjälpa mig..
Vad är min tack för hjälpen? Joo.. jag skriker å gnäller på henne när hon kommer med förslag?
Men samtidigt.. Jag har klarat fösta cuten på sj, som tågvärd, känns knasigt att flytta upp när man är så "nära" ett jobb?
Det var 1500 sökande från första cuten, vad är det som öht säger att jag tar mig vidare till andra?
skulle jag göra det kan jag väl lika gärna säga nej?
För även om jag får jobbet, så har jag förmodligen inte, precis som min syster säger, inte råd att bo kvar här. För jag får min första lön i slutet på maj.
Det är 4 månader dit.
Jag har en mor som ligger på mig angående att jag ska ringa vuxenhabiliteringen för att se om jag kan få hjälp. Dels hjälp med att prata med någon, se vad som är mitt handikapp och inte.
Men kanske framförallt.. få prata med någon som jag känner att joo.. Den här människan är här den här timmen enbart för att lyssna på mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete när jag pratar om mina problem för att den som lyssnar har egna problem..
Egna problem som jag ska vara papperkorg åt..
men det är fortarande ok.
för jag hjälper andra.
Men frmaförallt.. Så vågar jag inte lägga ner massa energi för att få tag i habiliteringen.. För tänk om jag har mer problem än vad jag själv anser?
Det kanske är så att jag faktiskt är cp och dum i huvet?
Det är inte bara som jag säger..
Det är kanske inte en fas, utan en insikt?
Jag påstås, och påstår själv att jag kan data, jaa, dom flesta dataproblemen brukar jag kunna lösa.. Men ändå så tvivlar folk på mig?
då är vi där igen..
Inte ens det jag är bra på är jag bra på?
Jag vet faktiskt inte vars jag ska ta vägen med mitt liv..
Känns verkligen som att ingeting som varit jag är jag längre..
Jag brukar vara en glad och trevlig människa.
tycker iallafall jag.
Men inte ens det är jag längre.
Jag skäller och skriker och är arg på folk av ingen somhelst anledning.
Jag känner mig..
ensam
övergiven
kall
och värdelös
och inget av dom orden är något som jag brukar stå för.
När ska livet ta en vändning?
Kommer det att göra det?
Det enda jobbet som jag faktiskt tror, eller kanske mer hoppas, mina arbetsgivare varit nöjd med mig på, var när jag jobbade i göteborg och var pc-tekniker.
Där slutade jag frivilligt.. För att börja som betongarbetare.
Jobbet jag efter 1½V var för värdelös för..
arbetsgivare som ansåg att jag var inte ens kompetent nog för att stoppa in en plugg i ett rör och kapa det..
Men vad som är värst med allting
Är att det spelar ingen roll vad folk säger, eller hur mycke jag pratar om allting.. för det blir inte bättre..
Det är JAG som måste göra förändringen...
men hur går man till väga när det inte ens finns någon ork längre?
Ta dig i kragen säger mamma.. Och jaa.. Hon har rätt..
Men frågan är fortfarande.. Hur?
Ja, jag mår seriöst inte bra. men största problemet är nog att jag just nu inte ens ser någon lösning någonstans..
Men en sak som förbryllar mig rätt hårt..
Är att antingen är jag värdelös på läsa folk(jaa.. Jag har haft fel när jag läst folk..
Jag har litat på när folk har sagt att dom blivit slagna, jag har litat på när folk säger att deras PV har misshandlat dom så grovt att hennes föräldrar åker över 100 mil mittinatten för att hämta hem henne.. Och jag har lyssnat på henne när hon beklagar sig över hur han varit..
Och när hon sen säger att han har sexuellt våldfört sig på sina andra barn.. visst, viss spektism infann sig.. men när man då upptäcker att hon fortfarande har kontakt med honom..
så måste man ställa sig frågan..
Varför litade jag på henne?
Vad var det som gjorde att jag trodde blint på det?
Jag ifrågasatte det inte ens till han. )
men vars jag framförallt ville komma med det här..
som dom flesta vet så spelar jag ett spel på datorn tillsammans med massa andra människor runt om i sverige.
Och rätt många av dom bor i umeå med omnäjd.
när jag pratar om att flytta dit igen..
så låter det på dom som att det faktiskt skulle vara en kul grej?
Men ska jag vara helt ärlig..
så är det nog inget att hänga i julgranen..
Det är en övergånsfas..
tills dom inser..
Att jag faktiskt är för jobbig för att umgås med på en närmare nivå..
Någonting som dom flesta som jag försökt inleda en kärleksrelation med..
insett tidigt..
Några nattliga tankar av mig..
Få se om det kommer mera
sammanfattnignsvis
slänger iväg en av mina "klassiska" citat..
Det finns för många idioter i världen.
men nu skulle jag vilja lägga till..
Är man kanske en av dom?
Jag har aldrig i mitt liv kännt mig såhrä ensam, jag har aldrig i mitt liv kännt mig så här värdelös.
och det värsta är.
att det faktiskt är sant.
1. Jag har inte klarat av att genomgå en gymnasieutbildning med slutbetyg
2. Det enda riktiga arbetet jag haft har varit på mcd, ett arbete som människor vars ålder passerar 30 utan att dom lär sig att man dels inte ska micra rengöringsmedel för att få det rent och dels inte vet hur man drar upp en persieen klarar. Och inte ens det arbetet utförde jag med "gehör"
Jag har haft ett arbete som min minsta lillasyster skulle klara av att göra, men fick sparken.
Jag hade ett arbete som jag tydligen var för dålig för när mina arbetsgivare tom inte vill ha kvar mig trots att dom bara var tvungen betala halva min lön samt att jag la ner många timmar på att göra saker "gratis" åt dom. extra timmar jag la ner utan att ta betalt för.
Men inte ens det gjorde att det var "försvarbart" att behålla mig.
Jag har haft ett arbete som betongarbetare..
att gjuta betong.
Men efter 1½ vecka så visade det sig att itne ens det klarar jag av.
Jag har haft ett arbete på ett lagerföretag där jag räknade hur mycke som skulle rymmas på en plockplats..
Inte ens det klarar jag av.
Summan är mao..
Jaa.. Jag behöver inte skriva det.. Orkar inte skriva det.. Vågar inte kanske? Vågar kanske inte erkänna sanningen för mig själv?
Vad gör jag för att lösa problemet med att jag mår dåligt?
JO!
Det ska jag tala om för er..
JAg sätter upp en mask.. att allting är underbart och hela världen består av guld och gröna skogar.
Tillsammans med att jag har ekomoniska problem som gör att jag förmodligen kommer att hamna hos kronofogden och 5 år av mitt liv kommer att förstöras(säkerligen ännumer) bara för jag inte kan lära mig saker.. Kan inte ens lära mig av mina egna misstag..
Vågar jag styra upp ekonomin? Vad är det som gör att jag inte kommer att hamna där igen?
3. "du är en jättefin människa och en underbar vän och någon som man gärna vänder sig till för att prata med"
Förutom när det handlar om att lyssna på vad jag säger, för det gör ingen. Vad folk vill ha mig till är en papperkorg.. Någon att kasta skiten på för att det får dom att må bättre..
Och jaa.. Jag accepterar det.. För det ger mitt liv en mening.
Men ska verklgien det vara menat att man ska måsta leva sitt liv genom andra? ska man verkligen måsta sitta här.. 27 år gammla och inse.. Att allt man gjrot hittils har vairt värdelöst?
Jag anser själv att javg väger ungefär 30 kg för mycket.. Jag har köpt ett simkort som gör att jag kan simma 7 dagar iveckan 10 timmar om dagen..
simmar jag nånting?
nej..
Jag lovade min mamma för 3 veckor sedan att jag skulle starta varje morgon med att gå på en promenad i 30 minuter.. Inte ens det klarar jag av..
Det höll i 3-4 dagar..
Sen fick jag, bekvämt nog, skavsår.. och inte helt otippat.. så sitter dom i än..
Jag "orkar" inte vara nära någon, för jag anser mig inte förtjäna någon hjälp.
Jag har en storasyster som idag har suttit flera timmar ENBART med att försöka hjälpa mig..
Vad är min tack för hjälpen? Joo.. jag skriker å gnäller på henne när hon kommer med förslag?
Men samtidigt.. Jag har klarat fösta cuten på sj, som tågvärd, känns knasigt att flytta upp när man är så "nära" ett jobb?
Det var 1500 sökande från första cuten, vad är det som öht säger att jag tar mig vidare till andra?
skulle jag göra det kan jag väl lika gärna säga nej?
För även om jag får jobbet, så har jag förmodligen inte, precis som min syster säger, inte råd att bo kvar här. För jag får min första lön i slutet på maj.
Det är 4 månader dit.
Jag har en mor som ligger på mig angående att jag ska ringa vuxenhabiliteringen för att se om jag kan få hjälp. Dels hjälp med att prata med någon, se vad som är mitt handikapp och inte.
Men kanske framförallt.. få prata med någon som jag känner att joo.. Den här människan är här den här timmen enbart för att lyssna på mig. Jag behöver inte ha dåligt samvete när jag pratar om mina problem för att den som lyssnar har egna problem..
Egna problem som jag ska vara papperkorg åt..
men det är fortarande ok.
för jag hjälper andra.
Men frmaförallt.. Så vågar jag inte lägga ner massa energi för att få tag i habiliteringen.. För tänk om jag har mer problem än vad jag själv anser?
Det kanske är så att jag faktiskt är cp och dum i huvet?
Det är inte bara som jag säger..
Det är kanske inte en fas, utan en insikt?
Jag påstås, och påstår själv att jag kan data, jaa, dom flesta dataproblemen brukar jag kunna lösa.. Men ändå så tvivlar folk på mig?
då är vi där igen..
Inte ens det jag är bra på är jag bra på?
Jag vet faktiskt inte vars jag ska ta vägen med mitt liv..
Känns verkligen som att ingeting som varit jag är jag längre..
Jag brukar vara en glad och trevlig människa.
tycker iallafall jag.
Men inte ens det är jag längre.
Jag skäller och skriker och är arg på folk av ingen somhelst anledning.
Jag känner mig..
ensam
övergiven
kall
och värdelös
och inget av dom orden är något som jag brukar stå för.
När ska livet ta en vändning?
Kommer det att göra det?
Det enda jobbet som jag faktiskt tror, eller kanske mer hoppas, mina arbetsgivare varit nöjd med mig på, var när jag jobbade i göteborg och var pc-tekniker.
Där slutade jag frivilligt.. För att börja som betongarbetare.
Jobbet jag efter 1½V var för värdelös för..
arbetsgivare som ansåg att jag var inte ens kompetent nog för att stoppa in en plugg i ett rör och kapa det..
Men vad som är värst med allting
Är att det spelar ingen roll vad folk säger, eller hur mycke jag pratar om allting.. för det blir inte bättre..
Det är JAG som måste göra förändringen...
men hur går man till väga när det inte ens finns någon ork längre?
Ta dig i kragen säger mamma.. Och jaa.. Hon har rätt..
Men frågan är fortfarande.. Hur?
Ja, jag mår seriöst inte bra. men största problemet är nog att jag just nu inte ens ser någon lösning någonstans..
Men en sak som förbryllar mig rätt hårt..
Är att antingen är jag värdelös på läsa folk(jaa.. Jag har haft fel när jag läst folk..
Jag har litat på när folk har sagt att dom blivit slagna, jag har litat på när folk säger att deras PV har misshandlat dom så grovt att hennes föräldrar åker över 100 mil mittinatten för att hämta hem henne.. Och jag har lyssnat på henne när hon beklagar sig över hur han varit..
Och när hon sen säger att han har sexuellt våldfört sig på sina andra barn.. visst, viss spektism infann sig.. men när man då upptäcker att hon fortfarande har kontakt med honom..
så måste man ställa sig frågan..
Varför litade jag på henne?
Vad var det som gjorde att jag trodde blint på det?
Jag ifrågasatte det inte ens till han. )
men vars jag framförallt ville komma med det här..
som dom flesta vet så spelar jag ett spel på datorn tillsammans med massa andra människor runt om i sverige.
Och rätt många av dom bor i umeå med omnäjd.
när jag pratar om att flytta dit igen..
så låter det på dom som att det faktiskt skulle vara en kul grej?
Men ska jag vara helt ärlig..
så är det nog inget att hänga i julgranen..
Det är en övergånsfas..
tills dom inser..
Att jag faktiskt är för jobbig för att umgås med på en närmare nivå..
Någonting som dom flesta som jag försökt inleda en kärleksrelation med..
insett tidigt..
Några nattliga tankar av mig..
Få se om det kommer mera
sammanfattnignsvis
slänger iväg en av mina "klassiska" citat..
Det finns för många idioter i världen.
men nu skulle jag vilja lägga till..
Är man kanske en av dom?
